Patriarkatet separerar oss från varandra och alienerar oss från allt det som är essensen i att vara människa. Genom att krossa patriarkatet river vi murarna som byggts upp mellan oss. Och för att riva murarna behöver vi börja med att se och höra varandra, på riktigt. Vi behöver lyssna, mer än vi talar. Därför ger jag min plats till Jane, som är en av många personer som berövats på sina mest grundläggande fri- och rättigheter. Hens berättelse finns publicerad på flyktingarna.se, som är en blogg med syfte att synliggöra och bereda plats för alla dom som annars aldrig får komma till tals. Alla dom som vi pratar om, men aldrig med. Flyktingarna.
Jane
Mitt namn är Jane och jag är stolt över den jag är. Jag är från Kenya och jag är lesbisk. Jag är inte rädd för något eller någonting jag går igenom.
Jag kom till Sverige för att söka asyl den 13 juni 2012, nu har det gått över ett år utan att jag har mött rättvisa. I Kenya har min närmaste familj och min närmaste gemenskap tagit avstånd från mig. Jag har blivit utsatt för sexuellt våld och blivit misshandlad av polisen i Kenya tills dess att jag förlorade medvetandet. Under attacken var jag med min syster som inte visste vem jag var, hon visste bara att jag var en kärleksfull syster, inte lesbisk. Hon blev attackerad samtidigt som jag och fick allvarliga skador. Jag kunde inte göra något eftersom att jag var medvetslös, det var först när jag släpptes av polisen som jag fick reda på att hon hade dött av skadorna.
I Kenya är det olagligt att vara homosexuell och det har aldrig varit ett alternativ för mig att dölja den jag är, det är därför jag var tvungen att fly från mitt hemland. Jag fick hjälp av min chefs dotter att gömma mig, hon berättade att det smärtade henne att höra vad som hade hänt, hon berättade att hon också var lesbisk. Jag fick lova att inte berätta för någon. Via henne fick jag kontakt med en man som som hjälpte mig vidare och för att kunna lämna landet var jag tvungen att klä mig som en muslim.
När jag kom till Sverige försökte jag hitta organistioner som kunde hjälpa mig, men migrationsverket vägrade hjälpa till. Efter min första intervju fick jag en inbjudan till en andra intervju den 12 december 2012, min advokat sade att det skulle ta en timme, det tog 4 timmar. Den som intervjuade mig berättade att de hade bjudit in mig igen för att ”…personen som hanterade ditt fall inte gjorde det på ett korrekt sätt och har nu fått sparken”.
Efter att jag hade fått mitt första avslag var jag tvungen att gå upp i rätten där en advokat sade till mig ”du ser inte ut som en lesbisk person, trots att du säger att du är det” , då frågade jag advokaten hur en lesbisk person ser ut? Sedan frågade advokaten mig varför jag inte hade papper på att jag hade blivit arresterad men då undrade jag hur jag skulle ha kunnat begära ut papper från samma myndighet som attackerat mig och som fortfarande letar efter mig?
Det var också problem med språket ett problem som till och med domaren erkände som ett problem, migrationsverket skickar alla mina papper på svenska, det borde inte vara så svårt att få pappren på ett språk jag förstår. Jag fick ett brev idag men det är på svenska så jag måste vänta tills min vän kan hjälpa mig att förstå.
Migrationsverket har inte gett mig så mycket hjälp, jag fick ett boende där jag var tvungen att duscha i ett handfat. Jag får bara 1000 varannan vecka som skall räcka till allt, det räcker inte. Jag har astma och magproblem som ibland gör att jag måste röntgas, ett sådant besök kostar ungefär 300 kronor.
När jag tänker på allt jag har gått igenom och hur jag blir bemött i Sverige blir jag frustrerad och stressad. Varför skall jag lida såhär mycket? Jag flydde för att bli fri men blir bara mer och mer. Det finns en trygg plats och det är RFSL:s café i Sundsvall där jag känner mig bekväm, där vet andra vem jag är och vad jag gått igenom. De är verkligen bäst! Jag har svårt att uttrycka den kärlek vi känner för varandra.
När jag tänker på allt det här gör det ont, det smärtar mitt hjärta men jag är stolt över att vara den jag är.”
DET FEMINISTISKA MANIFESTET 