Abortturism säger du, en sista utväg säger jag – Anna Dalqvist

Kasia hade ganska nyligen fått sitt första barn. Det var en besvärlig graviditet och en svår förlossning. Läkarna rekommenderade henne att vänta, kanske helt avstå från ett till barn – eftersom hon hade en skada i bäckenet sedan barndomen. Men hon blev gravid – oplanerat – och hon upptäckte det ganska sent. Så läkaren som skulle utföra den illegala aborten ville ha bra betalt, ungefär 10 000 i svenska kronor, mer än en månadsinkomst i Kasias hemland Polen.

Aborten blev komplicerad, Kasia blödde och hon behövde akutvård. Men läkaren ville inte riskera att åka fast och hamna i fängelse. Så hon åkte inte till närmaste akutmottagning som låg bara femhundra meter bort eftersom hon skulle bli igenkänd där. Hon la Kasia i baksätet och körde två mil till ett annat sjukhus. Och där dog Kasia. Hon dog av en illegal abort i Polen.

Och visst – det är ovanligt. Men det räcker med Kasia. Kvinnor som gör illegala aborter riskerar att dö. Och var så säkra på att de vet vilken risk de tar: När de går hem till en läkare på kvällstid, langar upp pengar de lånat ihop och hoppas på det bästa – att de ska få rätt bedövning, rätt metod och hjälp om något går fel.

Abort är förbjudet i Polen, Irland och Malta. Snart också i Spanien. Fyra EU-länder.

2008 röstade den svenska riksdagen igenom en lag som ger utländska kvinnor rätt till abort i Sverige. Vi var långt efter de flesta andra EU-länder. Ändå mötte lagen motstånd, det talades med avsmak om abortturism – som om det handlar om nöjesresor, och inte om kvinnor som reser för att de är desperata, för att de inte har den rättighet som betraktas som självklar i Sverige.

Nu får de komma. Men av de 150 000 kvinnorna i Europa som varje år reser utomlands för att göra abort eller som tvingas till en illegal abort kommer bara ett tjugotal till Sverige. Är det för att det inte finns ett behov?

Nej. De har ingen aning om att möjligheten finns. Polska Marta, som åkte till Österrike för sin abort, sa att hon hellre skulle ha åkt till Sverige om hon bara hade vetat hur hon skulle gå tillväga. Och så svårt är det inte, att på riktigt göra abort i Sverige tillgängligt – att göra lagen till något mer än symbolik.

Landstingens information måste finnas på flera språk, på engelska, polska och spanska. Det ska finnas hemsidor där en kvinna från Gdansk kan gå in, boka tid för en abort, läsa om hur hon tar sig till Karlskrona, var hon kan sova. Förstå att hon är välkommen hit! Det ska finnas ett telefonnummer att ringa – och den som svarar ska prata engelska och veta vad som gäller. För så är det inte i dag. Inte ens personalen känner till lagen om utländska kvinnors rätt till abort och vad den innebär. Kvinnoorganisationerna i Polen och Irland, i den mån de finns på Malta, och snart också i Spanien ska få information som de kan sprida och på så sätt ge kvinnorna fler alternativ.

Svenska politiker slår sig gärna för bröstet. Här tummar vi inte på kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar, kvinnors rätt till hälsa och liv. Men de lyfter inte mer än ett litet symboliskt finger för att hjälpa kvinnorna på andra sidan Östersjön.

Annonser