Feminismen – eller hur jag plötsligt fann mig på en helvit hipsterfest – Alle Eriksson

Jag ska berätta om en händelse för er.
Det här hände mig ganska nyss men illustrerar i viss mån mitt möte med feminismen.

Jag är bjuden på fest. Jag känner inte värdinnan, men hon är barndomskompis med min flickvän. Festen hålls i ett område jag inte brukar vara i. Stora villor och taxibilar i rader utanför tunnelbanestationen. Jag bestämmer mig för att unna mig. Jag har fått lön. Det känns som om jag har råd. Jag tar en taxi. Vi småpratar lite, den vite medelålders mannen och jag. När vi kommer fram till den tydligen välkända festlokalen frågar han mig en del saker. Som vad det är för fest, hur många som ska komma, om det bordsplacering. Jag svarar att jag inte vet på de flesta frågorna. Ljuset i taket på bilen är tänt. Han vänder sig om. Tittar på mig. Frågar ”Är du inte bjuden eller”. Jag ser att han verkligen menar det. Han tror nu inte längre att jag är bjuden. Jag börjar själv tvivla, men svarar att ”Jo, det är jag”.
Jag betalar, kliver ur och han kör iväg. Tystnaden ligger bakom mig, men framför mig står ett hus ur vilket det kommer ljud. Det hörs musik och folk som pratar och skrattar. Jag tar stegen fram till porten. Den är stor, mörkbrun och liksom massiv, med mässingshandtag. Jag tar ett djupt andetag, andas ut, trycker ner handtaget och kliver in. En vägg av ansikten, alla vita, vänds mot mig. Sekunderna av förvirring är total. Jag vet inte vem som är vem och det är tydligt att de inte vet vem jag är. Det smärtsamma är det uppenbara i att de undrar om jag gått fel. Ingen annan är rasifierad på den här festen. Ingen annan är svart. Alla verkar vara i sina 30-somethings och de är tjusiga. Männen har skägg och kvinnorna designerkläder och höga klackar. De står vid en champagnebar och jag håller krampaktigt kvar mitt leende trots att jag bara vill gråta och gå hem.
Och den känslan, som jag kände där och då, den har jag känt inför feminismen och det vill jag aldrig att någon ska behöva känna igen.

För feminismen är större än så. Feminismen är inte ett helvitt hipsterparty med funktionella, heterosexuella cis-personer. Feminismen är ingen champagnebar. Att var feminist är ett jävla slitgöra där en hela tiden måste vara dinosaurien som förstör festen. Att vara feminist är ett jävla slitgöra där en får räkna med hån, hat och hot.
Feminismen är större än vi som ryms i det här rummet. Feminismen är tusen fester samtidigt. Feminismen är kamp. Feminismen är att lära av varandra. Att lyssna och att tala.
Men att vara feminist är livsviktigt för tillsammans gör vi världen bättre och säkrare för miljarder människor. Att vara feminist är det enda alternativet.

Annonser