Kärleken måste vara fri – Aleksa Lundberg

Till samtliga Riksdagspartier med undantag av SverigeDemokraterna.
(Jag är väl medveten om att SD är ett Riksdagsparti men förbehåller mig rätten att rikta mig till de jag själv vill med detta brev. Då SD själva är för demokrati endast för vissa hoppas jag de förstår mitt ställningstagande.
SD är ett parti med fascistisk ideologi och det varken kan eller vill jag ha överseende med.)

Jag skriver det här brevet med en förhoppning att tillsammans lyfta blicken från navelludden och frågor som rör den egna plånboken.
Mitt bidrag till ”Det feministiska manifestet” som du håller i din hand kommer handla om ideologi.

Kärleken måste vara fri.
Kärleken har inte ett kön och kan inte ägas.
Kärleken måste stå fri från makten. Därför måste vi bryta ner den maktordning som diskriminerar och förtrycker utifrån just kön.

Vi är alla människor.
Ingen av oss är mer eller mindre än människa.
Ingen står över eller under någon annan.
Vi har alla ett och samma, icke-förhandlingsbara, värde.
Vi är också begåvade med en hjärna som på många sätt och vis är fantastisk, men som också är begränsad. Vår hjärna är inte beroende av vetenskaplig fakta för att agera, vår mänskliga hjärna är fullt kapabel att skapa förutsättningar utifrån fantasier. Några vanligt förekommande fantasier, även kallade fördomar, kan vara;
att kvinnan står under mannen i värde,
att homosexualitet är onaturligt,
att Sverige finns till för några med ett visst utseende och värderingar,
att transpersoner är utklädda freaks.
Utefter fantasin att den vita cis-mannen är människa och kvinnan hans komplement har vi skapat den samhälls-struktur vi lever under idag, med sociala roller att spela som följd.
Den vita, heterosexuella, cis-mannen med vanligt förekommande funktionsuppsättning är människa och därför överordnad alla oss som inte är honom. Vi andra får spela rollen som hans komplement eller från honom avvikande.
Ingen av oss är förstås den roll vi spelar socialt, men konsekvensen av rollen får vi betala med våra egna liv, mentala och fysiska hälsa.

Om du inte blivit castad till huvudrollen i livets teater innehar du alltså en biroll. För att maximera dina möjligheter inom ramen för birollen kan du försöka att bli så viktig för huvudrollsinnehavaren som möjligt för att kunna ta del av hans strålkastarljus. Alternativt bli så lik honom som möjligt och uppträda på en mindre scen med begränsade resurser.

Låt mig ta ett exempel från mitt eget liv.
Jag kom som 16-åring ut som homosexuell kille.
Jag fick då lära mig att min sexualitet avvek från det som ansågs vara det naturliga. Vissa tog avstånd, andra blev nyfikna, några blev provocerade och ropade t.ex bögjävel efter mig.

Året därpå kom jag ut som transsexuell tjej, med en önskan om att genomgå könskorrigerande behandling.
Om jag som homosexuell kille avvek från det naturliga, så tappade jag nu helt det resterande av mitt människovärde. Att identifiera sig bortom den egna biologiskt könade kroppen ansågs vara befängt hitte-på och psykiskt sjukt. Det tog sig uttryck i att omgivningen såg det som fullständigt rimligt att öppet peka finger och skratta åt mig då jag t.ex klev in i en tunnelbanevagn iklädd peruk, smink, klänning och högklackade skor.
Inom den lite närmre kretsen var det inga problem att prata öppet om mina genitalier och ställa frågor om ”vem som överhuvudtaget kunde bli kåt på mig?”
Jag blev ibland hotad av killar som menade att jag var psykiskt störd,
misshandlad av killar som ville ”slå bögen ur mig”,
och lämnad av killar som inte vågade erkänna mig som sin käresta då detta skulle försätta även dem i rollen som ”avvikaren”.

Det är inte bara jag som råkat ut för den här sortens inhumana behandling.
2013 mördades 238 transpersoner i transfoba hatbrott och mörkertalet är stort. Transpersoner är den grupp inom hbtq-paraplyet som mår som allra sämst pga den inhumana behandlingen av oss, ändå osynliggörs transpersoners existens och livsvillkor alltför ofta i alltför många sammanhang. Ibland även i vissa feministiska och hbtq-sammanhang.

Senare i min könskorrigerings-process började andra attityder framträda och omgivningens känslor av hat byttes sakta ut mot förvirring. Hormonerna hade gjort så jag nu såg ut som ”en riktig kvinna”, och dessutom ansågs vara en vacker sådan.
Hör och häpna;
istället för att banka bögen ur mig ville nu den heterosexuella cis-mannen med vanligt förekommande funktionsuppsättning ligga med mig. Vilket gladde mig och förvirrade honom. (Om han visste om min bakgrund det vill säga.)
Kalla mig naiv men jag trodde verkligen på allvar att mina dagar som samhälls-sopa nu låg bakom mig.
Men så var det inte.
Jag lärde mig snabbt att min existens var önskvärd endast om jag spelade rollen som kvinna; mannens komplement. Blev jag däremor ”avslöjad” som transsexuell var jag långt ned på hierkistegen igen. För att kompensera för det faktum att jag på grund av min bakgrund inte ansågs vara kompetent att spela rollen som den vita mannens komplement erbjöd jag den vita, heterosexuella cis-mannen att erövra ytterligare spelyta på min bekostnad.
Jag lade upp rösten i ett tystare tonläge för att inte framstå som att jag konkurrerade om strålkastar-ljuset.
Jag kontrollerade mina rörelser av samma anledning som ovan.
Jag skrattade åt skämt jag inte tyckte var roliga.
Jag lyssnade intresserat på historier jag egentligen ansåg vara genom-trista.
Och jag gick över mina sexuella gränser.

Vid ett tillfälle resulterade ett sådant gräns-övertramp i att jag inte kunde svälja ordentligt på några dagar, då mitt svalg blivit uttänjt av mannen i frågas kuk.

Mitt mål var att bli den vita, heterosexuella cis-mannens favorit.
Priset jag betalade var mitt egna välbefinnande.
Jag var länge beredd att betala vad det kostade.
Nu har jag fått nog.
Jag är trött på pisset.
Trött på en samhällsstruktur som bygger på att vi ska anta över-och underordnade roller istället för att vara de människor vi är tillsammans.

Vad kan vi då gemensamt göra för att komma till bukt med samhällsproblemet, alltså den felaktiga fantasi-bilden av att människan är en vit, heterosexuell cis-man med vanligt förekommande funktionsuppsättning, som äger rätten till sitt komplement?

Jo, vi måste tänka om och göra nytt.

Och det räcker inte med att säga att vi är feminister, vi behöver också handla feministiskt.

För att vara ett politiskt parti som på allvar verkar för ett jämställt samhälle där fantasin om den vita, cis-könade, heterosexuella mannens dominerande ställning ej råder behöver vi föra en feministisk politik.
Detta görs dessvärre inte idag av något av er sittande riksdagspartier.

För att bedriva en i grunden feministisk politik behöver vi först och främst förstå att mönster av makt samverkar, och att detta innebär att diskriminering gentemot kvinnor och utsatta grupper springer ur en och samma källa.
Kvinnoförakt, homofobi, transfobi, rasism och förakt mot människor med s.k funktionsnedsättningar handlar om allas vår nedärvda historia där mannen är den dominerande fadern, kvinnan det passiva komplementet, bögen ett freak, transan ett skämt, den rasifierade en lägre stående främling och den rullstolsburna en krympling.

Frågor som rör jämställdhet och frihet från alla former av diskriminering måste därför in på den politiska arenan och respekteras som verkliga politiska frågor och sluta kallas för ”kvinnofrågor”, särintressen eller minoritetsfrågor. Det handlar om mänskliga rättigheter och demokrati.

Den patriarkala maktstrukturen vi alla lever under går inte att rasera genom en enskild sakfråga, eftersom alla sakfrågor hänger samman. Därför behöver vi se hur de hänger samman och handla därefter.

Rätten till kroppslig integritet (t.ex aborträtt, sexköpslag, samtycke i sexualbrottslagstiftningen)
hänger ihop med rätten till ekonomisk självständighet (t.ex rättvisa löner, trygga anställningar, heltider).

Den ekonomiska politiken är det verktyg vi behöver för att förverkliga våra politiska mål. Vi vill ha ett samhälle där vi alla kan färdas väl genom livet, från vaggan till graven, där kvinnors verklighet och vardag inte göms undan i otillräckliga ekonomiska beräkningsformler.

Räkna in det obetalda arbetet i BNP för att synliggöra kvinnors samhällsinsatser.
Våra liv går dock inte att uttrycka i termer av BNP. Vi är större än så som människor.

Inför att all personal inom vård, omsorg, sjukvård, rehabilitering, rättsväsende, socialtjänst, osv ska ha obligatorisk genuskompetens,

Så också till att en gång för alla lägga till transpersoner i hetslagstiftningen.

Detta är några inledande smakprov.

Att bedriva feministisk politik för alla människors lika värde är nödvändigt för att i slutändan kunna åtnjuta ett på riktigt jämställt samhälle.

Lycka till och vi hörs!